Nerikes Allehanda Kultur & Nöje 2005-05-15

LYSANDE LYHÖRT SAMSPEL I JÄRNBOÅS

Konsert
Järnboås kyrka 13/5
Kungliga Filharmonikernas blåsarkvintett

(fyra stjärnor)

Järnboås kammarmusikförening har bredd i sitt programval och endast det bästa är gott nog var uppenbarligen parollen för fredagens konsert. Kungliga Filharmonikernas blåsarkvintett bildades 2001 och kan sägas vara efterföljare till Filharmonins blåsarkvintett som var verksam under 60- och 70-talen. György Ligeti, en av Polarprisets vinnare förra året, skrev kvintetter direkt för den ensemblen.

En av dem, ”sex bagateller” , fick inleda kvällens konsert med bett och energi i första satsen. Den bubblande sordinerade fagotten tillsammans med klarinetten smälte samman med Andreas Alins distinkta flöjt i den tredje satsen pastoralidyll. Ligetis kvintett har en bred emotionell spännvidd. Både lyriskt inställsamt och brutalt störande.

Blåsarkvintetten har rika klangmässiga möjligheter. Fem sinsemellan oerhört olika röster som inspirerade Antonin Reicha, samtida med Beethoven, att skriva för denna typ av ensemble.

Det blev så småningom 24 kvintetter och en i Ess-dur är den mest speladed. Efter den triumfatoriska inledningen med Jens-Christoph Lemkes fullödiga, sonora fagottspel följer ett flätat verk av löpningar i de olika stämmorna som vårbäckar.

I den dansanta finalen glömmer jag nästan bort att det faktiskt bara är fem instrumentalister. Det är så skickligt komponerat och det lysande samspelet tillsammans med bredden i klang och omfång skapar en täthet som svämmar över.

Hos Nielsen får instrumenten blomma och Hermann Stefánssons lyriska klarinettspel kommer till sin rätt. I preludiet ger Jesper Harrysons solo på engelskt horn fyllig tyngd och sorgsen karaktär. Krisoffer Öberg spelar känsligt och låter hornet vara det klangliga sammanhållande kittet när det inte svingar sig upp i registret i  ett gnistrande vackert solo. Det var dock en liten nedgång i koncentration i Nielsens kvintett varför framförandet inte fick samma lyster som de två första verken i programmet

Annars har det fem eminenta musikerna en fenomenal förmåga att kombinera solistiskt spel med lyhört samspel.

Som extranummer spelades ”Tango jalusie” som blev en lättsam avrundning på en mycket, mycket njutbar kväll. Det här är bland det bästa jag hört på länge. En stråkfri ensemble lät oss ana ett stråk av himmel vilket gläder ett gammalt träblåsarhjärta.

Give mer kvintett åt folket!

Anna Lundström