Nerikes Allehanda Kultur & Nöje 2006-09-26



RÄTT NÄSA FÖR KONSERTSATSNINGAR

Konsert
Glödande stråkar

Wihankvartetten och Ivan Heráks romska ensemble

Nora Stadshotell
(fyra stjärnor)

Återigen visar kammarmusikföreningen i bergslagskogarna att den har näsa för rätt konsertsatsningar.

Tjeckiska Wihankvartetten, nu med litet drygt tjugo år på nacken och med originalmedlemmarna i behåll inledde med Mozarts stråkkvartett i d-moll, ”Barnsängskvartetten”, en av sex kvartetter tillägnade Joseph Haydn. Snabbskrivaren Mozart hade ägnat mycket tid och energi åt dessa kvartetter och presenterade dem som ”sina söner”. Namnet ”Barnsängskvartetten” kommer sig av att den skrevs under den tid då han och hustrun Constanze fick sitt första barn.

Wihankvartetten visar upp ett otroligt samspel och makalös intonation och spelar med en aldrig sinande energi och fullkomlig närvaro i varje ton. Dvoráks 12:e stråkkvartett, ”Den amerikanska”, skevs i samma veva som cellokonserten och den nionde symfonin och man känner igen tonspråket och det stora orkestertänkandet i kvartetten. En riktig känslomässig urladdning som känns fullkomligt naturlig och fri från effektsökeri.

Efter paus var det dags för en tallrik gulasch och Ivan Héraks intog scenen. Cimbalomspelaren Lazlo Molnar imponerade med ett närmast halsbrytande virtuost spel liksom kapellmästare Ivan Hérak med sitt tekniskt gränsöverskridande violinspel. Virtuost, glödande som programmet utlovade och väldigt medryckande.

Konsertvärden Thomas Olofsson inbjöd publiken att komma fram och ta en titt och flera hakade villigt på. Hur ofta ges det tillfälle att titta närmare på en virtuos cimbalomspelare i full gång vid sitt fascinerande instrument?

De livréklädda stråkkapellen, som hade till uppgift att bekräfta den ungerska aristokratins självbild, var inte direkt någon företeelse sprungen ur romsk kultur. Det här blir extra intressant när just den här turnén är ett bidrag till det mångkulturella året. I Nora stadshotells pampiga övervåning är det inte så svårt att i tanken förflytta sig till café Gerbeaud eller café New York i Budapest vid 1800-talets slut. Men i de flotta salongerna hade definitivt inga romer släppts in. Jo, via köksingången förutsatt att de hade haft ett instrument i näven.

Anna Lundström