Nerikes Allehanda, Kultur och Nöje 080421
Recension:

SCHUBERT LEVER I VACKER SÅNGCYKEL

Konsert 19/4
Olle Persson (sång)
Mats Jansson (piano)
Franz Schubert: ”Die schöne Müllerin”
Järnboås: Jernboåsen

Tre stjärnor

Franz Schubert och hans vänner brukade träffas på wienska värdshus för att dricka, musicera och diskutera. Ibland slog man till med ett större musikprogram - en Schubertiad - där en rad av tonsättarens verk framfördes med Schubert själv vid pianot. Passande intim miljö bjuder även bergsmansgården Jernboåsen även om gästerna här får klara sig utan vin  - och med en sittkomfort som bekräftar att man ibland måste lida för konsten.

Olle Persson gästade tidigare i år Örebro för att tillsammans med Mats Jansson framföra Schuberts längsta, vackraste och sorgligaste sångcykel, ”Die Winterreise” . Det är underbar feel-bad-musik från början till slut. Nu gav de oss Schuberts näst längsta och näst vackraste sångcykel, ”Die schöne Müllerin”. För texten svarar Wilhelm Müller, som var samtida med Schubert och liksom denne bara blev några och trettio år. ”Den vackra mjölnerskan” är något muntrare än ”Vinterresan” och börjar i god stämning. Men så dyker den gröne jägaren upp, och så går det som det går. Den stackars mjölnargesällen förlorar sin älskade och slutar sitt liv i bäckens famn.

Med sin glada och medryckande melodi är inledningssången, ”Das Wandern”, en av Schuberts mest bekanta och omtyckta. Men det finns hurtiga sångare som inte tycks inse att den handlar om hur härligt det är att just vandra utan sätter iväg som om det vore fråga om en flåsig joggingrunda. Icke så Olle Persson. Man kunde tryggt sätta sig tillrätta (så gott det nu gick) och följa med på den musikaliska resan.

Publikkontakten etablerades direkt; artikulationen är utmärkt och texten gestaltas även med talande mimik och gester. Någon gång kan rösten bli aningen hård och i de höga och tonsvaga fraserna inte helt stabil, men den är alltid uttrycksfull och dramatiskt angelägen. Speciellt i ”Der Müller und der Bach” visade Persson också att han kan sjunga andlöst vackert, medan den avslutande vaggsången något brast i känsla.

Att Mats Janssons ackompanjemang i dessa sånger gjorde samma intryck kanske inte är så konstigt. Röst och instrument hos Schubert betingar varandra, och Persson och Jansson är dessutom ett mycket samstämt par. Bara flygeln var litet stumt motspänstig. En mer distinkt klang hade fått bäcken att porla klarare och säkert också möjliggjort mer legato i spelet.

Schubert dör när bravurtenorer sätter tänderna i honom. Men en känslig baryton som Olle Persson får honom att leva. Få svenska sångare kan utmana honom i denna repertoar, så det är verkligen tre tindrande stjärnor här utdelas.

Sten Wistrand